VÄGEN TILL ETT LYCKANDE ÄR MYCKET NÄRMRE NU

Efter helgens B-provsstart med Havana så fick jag tydliga kvitton på vad vi behöver träna på, nämligen att skott är ganska kul, sitta passiv med koppel är ganska jobbigt, så igår satte jag min nya plan till verket – att få passivitet och miljö lika roligt!

Jens & Sofia har erbjudit möjligheten att ”starta” på B-prov ett par gånger i år. Förra gången testade vi NKL, vilket gjorde att jag vågade anmäla till prov och igår testade vi att starta ÖKL. Tanken med klassbytet var bl.a. att se hur långt vi ligger i vår öppenklassträning, men framförallt att få möjlighet att träna skott i passivitet eftersom man har en parhund som också får skott.

_DSC6258.jpg

Foto: Johan Wedeen – innan start

Då Havana inte är helt trygg i koppel p.g.a. olika anledningar, så fick jag för mig att detta skulle vara det perfekta sättet att introducera passivitet. Hon hör skott, får inte jobba, men samtidigt slipper hon kopplet och får dessutom se sin parkamrat göra en massa roligt, vilket båda kan öka tryggheten, samt trigga henne. Det funkade över förväntan!

Uppladdningen inför vår ”debut” var att sitta i bilen och höra skott då de fem NKL-hundarna kördes. Mellan klasserna tog jag ut henne för att rasta henne innan vår start och hon kändes inte speciellt påverkad av alla skotten (inte mer än vad hon gör när vi tävlar rally). Efter att hon gjort sina behov åkte kortkopplet på och vi tränade fotgående tillbaka till bilen (rastar henne i halsband och flexi för att hon inte ska känna sig trängd, vilket funkar ypperligt).

Första delen av provet såg ut som följer. Walk-up med en dubbel för hund nummer ett, transport och dubbel för hund nummer två. Ytterligare transport för en landdirigering till hund nummer ett, vidare transport och dirigering för hund nummer två.

 

_DSC6263.jpg

Foto: Johan Wedeen – domarinstruktioner

Parkamraten hade startnummer ett och jag nummer två och vi fick inte veta vilka uppgifter som skulle utföras av vem och i vilken ordning, utan instruktionerna var ”följ skytten, håll jämna steg med mig och lyssna på mina instruktioner”. Eftersom vi var första paret ut, så kunde vi heller inte gissa vem som skulle göra vad.

Havana kändes från början lite påverkad av publiken som gick bakom oss (inget konstigt då hon varit påverkad av miljöer sedan valp) och när kopplet åkte av, så funderade hon först på om hon kanske skulle springa till bilen, men när jag påpekade att vi faktiskt skulle hänga på de framför oss, så köpte hon läget.

_DSC6344.jpg

Foto: Johan Wedeen – i väntan på att parkamraten ska jobba

För en gångs skull så dunkade hjärtat lite extra, trots att det inte var på allvar, men efter att ha insett att Havana hängde på och inte alls stördes av parkamratens skott, så slappnade jag snabbt av. Inga problem att sitta passiv när den andra hunden jobbade och jag belönade ganska friskt med både muntligt beröm, lugnande klappar och en och annan godisbit.

När hon skickades på den första markeringen så bågnade hon lite för skytten på vägen ut, men efter det så var Sofia inte längre något problem. Fågel nummer ett spikade hon, medan fågel nummer två krävde lite stöttning då hon valde parkamratens nedslagsplats istället för sin egen (de var hyfsat nära varandra).

_DSC6355.jpg

Foto: Johan Wedeen – dagens klockrena landdirigering

Ju längre in i provet vi kom, desto roligare blev transporterna och desto mindre fokus lade hon på publiken. När det var dags för vår dirigering, så hade hon haft en hel del störning av den andra hunden, som gjort en mer eller mindre ”yvig” dirigering, men för en gångs skull tänkte jag på hur det blåste och kunde därför vara kylig när jag såg att hon började falla i vind. En stoppsignal samt ett vänsterskick och fågeln var inne. Att de skulle gå smidigt hade jag varken hoppats eller trott.

_DSC6367.jpg

Foto: Johan Wedeen – med pipan rätt i mun

Transporten till söket var inga som helt bekymmer, men däremot blev söket för svårt för oss. inte upplägget i sig, men när vi skulle skicka mot bilen så blev den en alldeles för stor dragning. Jag kunde bryta henne och kalla hem henne igen utan problem (en vinst i sig), men hennes fokus låg på helt fel ställe och därför fick hon aldrig igång ett fint sökarbete.

_DSC6432.jpg

Foto: Johan Wedeen – på väg till vattenmarkeringen

När vi sedan gick vidare till vattnet så fick vi börja som passiva, vilket innebar att ”gömma” sig medan parkamraten skickade sin hund på dirigering. Perfekt! Det innebar ju en passivitet så nära NKL man kan komma och resultatet var långt över förväntan. Inga flykt- eller obehagstendenser, bara nyfikenhet. Wiiieee!!!

_DSC6480.jpg

Foto: Johan Wedeen – vattendirigeringen i hand

Vårt avslutande vattenarbete var inte helt hundra – första markeringen (den sist kastade) i dubbeln spikade hon, men sedan fastnade hon i strandkanten och när jag tillsist fick ut henne, så satte hon sikte mot dirigeringen (vilket i och för sig inte var så konstigt, då den nästan låg i samma linje som markering nummer ett). Den avslutande passiviteten var inga bekymmer alls och heller inte när kopplet åkte på för öppen kritik. En bit kvar, men det känns som vägen till lyckande är mycket närmre nu, än för bara några veckor sedan. Skam den som ger sig. ”Hur svårt kan det va?!”:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s