TVÅ STEG FRAM, ETT TILLBAKA

Man skulle kunna tro att jag känner mig uppgiven efter dagens träning hos Jens med Havana, men trots motgångarna så känner jag mig bara mer beslutsam på att vi ska och kommer lösa det! Det är möjligt att vi i nuläget har tagit två steg framtå och ett tillbaka, men ge upp finns inte på kartan.

Jens hade lagt upp ett bra B-prov med dummies och till landmarkeringarna skulle vi använda en Bumper Boy (en fjärrstyrd apportkastare). Tyvärr är Havana inte den typen som gillar överraskningspartyn och istället för att hämta apporten, så valde hon att springa till bilen.

DSC_2946.jpg

Eftersom flykt inte är något alternativ, så gick jag resolut upp och hämtade henne och när vi stod närmre apportkastaren, så var det inga bekymmer. Däremot ville hon inte hämta dummien som skjutis iväg, så jag fick hjälpa henne genom att visa att jag ville ha den, varpå vi lekte lite med apporterna.

Efter det bakslaget så valde vi, med tanke på Havanas vattenpassion, att först ta en markering på vatten utan skott, för att sedan bygga på med skott när nästa dummy var i luften. Öron fram och fokus på jobbet, så när apporterna var bärgade gick vi vidare till söket. Med tanke på att hennes fokus var splittrat, så var det väl inte hennes bästa sök, men hon tyckte det var kul och alla dummies kom in.

DSC_5498

Vidare till de två kvarvarande apporterna i Bumper Boyen. Den första sköts på ganska långt avstånd och på den andra stod vi kanske 20-30 meter ifrån. Ingen av gångerna blev hon illa berörd, men hon ville helst inte hämta de apporter som skjutits. När Jens kastade en vanlig dummie, så gick det fint att hämta den eller när han kastade en valig dummie, sköt och sedan bytte ut det mot Bumper Boyens apport, så gick det fint att hämta även den, så troligtvis var det krutlukten på dummien hon tyckte var jobbig.

Som sista uppgift hade vi två linjer som skulle in. Med tanke på att hon hade en hel del med i bagaget och var ganska trött, så visade Jens apporterna innan han sköt i dess närområde. Skotten från Jens var inga bekymmer. Däremot tyckte hon det var jobbigt att ha fokus framåt, när det dels stod en Bumper Boy bakom henne, dels kördes en skogsmaskin ytterligare en bit bakom den, men vi löste uppgifterna på ett godtagbart sätt. För att inte tala om hennes stoppsignal som verkligen inte gick av för hackor.

Även om utfallet av dagens träning varken var som jag hoppats eller planerat, så vill jag nog tro att man ibland måste utmana, för att testa hur hållbart ”gummibandet” är. I vårt fall så är det vinna eller försvinna och för att vinna, så måste man våga. Nu gäller det att lägga upp konstruktiva pass och köra stenhårt på fotgåendet, för att i nästa vecka ta ett beslut om vi är redo eller ska vänta lite till. Men köra det ska vi! ”Hur svårt kan det va?!”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s