Idag har jag anmält Havana till en B-provsstart (något jag faktiskt aldrig trodde jag skulle göra igen). Efter dagens B-provträning i Koholma så inser jag att vi har en hel del års slaskträning att ta tag i, men vad gör väl det, för idag var dagen vi hoppats och längtat efter i flera år – dagen då hon faktiskt inte tyckte att de var några större problem med skott.
Med tanke på smittorisken, så fick vi starta som första ekipage (något som säker underlättade för både mig och Vannis, då det inte skjutits innan). Fotgåendet är en mer eller mindre katastrof och vid ett tillfälle lämnade hon en kanin och droppade en duva efter 3/4 in i avlämningen. Och visst kunde uthålligheten i söket förbättras något, men samtidigt så tog vi oss igenom ett helt prov, med skott, publik och allt annat vad det innebär.
Vid ett par tillfällen tyckte hon att det var lite jobbigt och fotgåendet höll på att sabba det hela för oss, när hon strulade extra mycket och ett skott avlossades bakom hennes rygg. Hade det varit för ett knappt halvår sedan, så hade hon flytt till bilen och visst fanns tanken att lämna mig för tryggheten, men när jag påpekade att vi jobbade, så stannade hon kvar och gjorde just det – jobbade!
Fina grepp och avlämningar, stadig vid skott och kast, samt en fin helhet. Dagens träning visar att man aldrig ska ge upp, så nu jäklar löper vi linan ut. Närmsta månaden blir det stenhård fokus på fotgående (utanför skotträningen till en början) och sök, sen testar vi av vart vi står i skarpt läge. ”Hur svårt kan det va?!”.
kennelblagul 