I lördags hölls det ett workingtest till minne av Birgitta Wiedemann, där alla intäkter gick direkt till cancerforskningen – ett FANTASTISKT initiativ som till dags dato dragit in över 70.000 kronor där morgonen började med att ”jakten” blåstes igång av en hornblåsare -trots att vi inte varit på många jakter, så fattade Xanté DIREKT vad den signalen innebar och svansen började gå frenetiskt- Det blev en hel del väntan på första stationen, då de två enkelmarkeringarna visade sig vara MYCKET svårare än vad det såg ut uppifrån ”publikplatsen”. Många fick bara in en, några ingen och ju längre vi väntade, desto mer nervös blev jag. Hur skulle jag lösa det här? Xanté har ju typ NOLL dirigeringsförmåga. Gah!
Runt 12.30 blev det så ÄNTLIGEN vår tur. Jag hade lagt upp den lilla planen som gick, dvs låta honom memorera markeringen ordentligt innan han skickades iväg -tack Lena Essedal för dina ”tre pilsner”– och sedan hoppas på att han löste det på egen hand. Vilket han gjorde med den äran! Allt som allt skrapade vi ihop 81 poäng och kom på en MYCKET hedrande 5:e placering utav 61 startande. Nöjd är bara förnamnet!
RUTA 1:
Fotgåendet fram till skickpunkten, där två enkelmarkeringar kastades varpå vi inte fick skicka innan domaren sagt vårt startnummer.
Varken fotgående eller stadga var något bekymmer. Markeringarna var mycket kortare än vad jag trodde när jag såg dem från hundstoppet och här trodde jag att han skulle övermarkera. Inga som helst bekymmer. Han spikade BÅDA och fick en av dagens tre 20:or på den rutan. Wiiieee!!!
RUTA 2:
Ett kortare fotgående samt en enkelmarkering över en liten ”bäck”, följt av ett linjetag till samma punkt.
Här slarvade jag lite. Avståndet till markeringen var knappa 20 meter och inte speciellt krånglig. Jag markerade korrekt, men missade att kolla om även Xanté hade markerat. Det hade han inte. Dummien råkade träffa en trädstam på vägen ut och Xanté trodde den fullföljt sin båge.. Han letade länge och väl och självklart fanns det MASSOR med gammal vittring där han letade. Problemet var bara att dummien inte låg där. Tillslut vände han hemåt och då fanns det bara ett val – att försöka dirigera honom. Tor det eller ej -blev ganska förvånad själv- så lyckades vi ganska bra och sent omsider kom dummien in.
Nu var det bara ett litet bekymmer. Eftersom Xanté inte hade markerat kastet, så visste jag inte om jag skulle få ut honom till samma område igen. Speciellt inte när han skulle skickas över vattnet. Inga tveksamheter där inte. Han tog i så till den milda grad, att han gjorde världens praktvurpa i vattnet och inte höll på att komma upp på andra sidan, men väl över så krävdes bara en stoppsignal och ett ”ut” och sedan var dummien i hamn. 12 poäng.
RUTA 3:
En kort enkelmarkering, kastad från ena sidan stigen in i björkslyet på andra sidan.
ÅTERIGEN slarv från mig, där jag markerade men inte hade koll på att min hund gjorde det. Visst det var en MYCKET diffus båge, men samtidigt så hade jag en övertro på att hans markeringsförmåga. Han gick alldeles för långt ut och när jag väl gick in och styrde upp så låg han inte kvar i området ordentligt. På plussidan så tog han i stort sett alla tecken och signaler och dummien kom faktiskt in tillslut. 13 poäng.
RUTA 4:
En kortare enkelmarkering på vatten.
Inga konstigheter. Jag markerade och hade koll på att han markerade. Lite tveksamhet ner i vattnet, men det är inte så konstigt med tanke på vurpan på ruta två. Fin stadga och fina avlämning. 19 poäng.
RUTA 5:
En längre enkelmarkering ut i sumpmark. Inga direkta referenspunkter och ingen direkt båge på kastet. Svårt helt enkelt.
Här insåg jag att det var superviktigt att Xanté hade koll på läget, för på denna rutan hade jag INGEN chans att hjälpa honom och så fort jag släppt nedslagsplatsen med blicken för att kolla så han hade markerat, så var den borta ur mitt minne. Han blev lite yvig i sitt sök och det kostade oss en hel del poäng, men samtidigt är jag otroligt nöjd med hans arbete överlag. 14 poäng.
Vi passade även på att tävla i ”scurry”, där två markeringar skulle hämtas in på snabbast möjliga tid. Svårigheten bestod i att ta sig över ett halmbalshinder i olika höjder och sedan på andra sidan lokalisera dummiesarna -den första landade lite längre ut i en rishög och den andra precis på andra sidan balarna- Tror det var både en och två som log lite i smyg åt den ”stora” ljusa fluffiga golden när vi ställde upp i startrutan, men deras leende kom nog lite på skam när han faktiskt visade hur duktig han var. Länge höll han sig kvar på topp tio -jag tror vi slutade runt en 16:e placering i slutändan- och LÅNGT snabbare än många av de som deltog. Ett tydligt bevis på att man inte ska döma hunden efter håren. ”Hur svårt kan det va?!”.
kennelblagul 